Hoppa till innehåll

Johanna Lönnfors Coaching

Att sörja och fira livet

  • av

Det är november och dagarna är gråa och dystra. Vi har tagit avsked från sommaren och höstens färger håller också på att stiga åt sidan för allt grått, fuktigt och kallt. Naturen bjuder in till att sörja, för att ge utrymme för att igen fira livet.

På Allhelgonadagen är det helt ok att sörja, tänker jag. Det känns bra att det finns en  ledig dag för det i kalendern.  I dagens samhälle verkar det som att vi oftast värdesätter positiva känslor och en hög energinivå eller höga varv. Allt ska gå snabbt och effektivt och vi presterar både jobb, fritid och relationer. Sorgen får rätt lite utrymme, så där officiellt. Ändå är det något som vi alla behöver, att sörja. Att sörja för att kunna fira livet!

Det är nu en månad sen min familj fick budet att min faster hade somnat in. Hon blev 93 år och hade levt ett långt och innehållsrikt liv. Samhället genomgick stora förändringar mellan 1929-2022 så det mesta kan jag säkert bara föreställa mig, hur det var att leva genom alla dessa år. De sista åren var svåra, för henne och för oss anhöriga. Nu var det dags att ta farväl. Och även om det var väntat, kom dödsbudet ändå som en chock. Döden är ett tjockt streck för den gemensamma tiden i vår verklighet här och nu. 

Sorgen kom över mig genast och jag tog emot den. Som tjänstledig hade jag tid att sörja och det gjorde jag under de första timmarna med besked. Sen blev det många praktiska saker för oss att ta hand om och dem tog jag också emot med stolhet, som en sista gest till min faster. Det här fixar vi så bra vi kan, med kärlek och respekt och vördnad för den tid vi hade tillsammans. Dessutom kändes det bra att vara sysselsatt och göra något konkret. 

När begravningsdagen kom fick jag en impuls att jag vill fira dagen, fira min fasters långa liv. Jag ville minnas alla fina möten som vi hade tillsammans. Det blev utrymme för att lyfta fram minnen och historier så som vi alla mindes dem, på olika sätt. Jag hade min relation till min faster och andra kom ihåg sina möten och gemensamma minnen. Det blev skratt och gråt när vi kom ihåg olika scener ur fasters liv och ändå fanns respekten och kärleken alltid där. Vi hade olika erfarenheter men samtidigt delade vi en gemensam verklighet då vi kom ihåg min faster från hennes aktiva och synnerligen energiska år. Vi firade livet.

Det här var det bästa sättet för mig att få hedra hennes minne. Sorgen finns ännu kvar, känslorna väcks ibland när jag får kontakt med mig själv och våra gemensamma minnen. Sorg väcker också annan sorg, det jag inte sörjt tidigare kommer också fram. 

Det känns också vemodigt nu. En del blev osagt och många saker hade jag velat fråga. Nu är det för sent. Jag tänker på olika situationer som kanske överraskade mig tidigare under åren och nu plötsligt gissar jag vilka behov som styrde min faster, något som jag inte förstod tidigare. Jag gissar att det ännu kommer upp minnen, lärdomar, då jag är färdig och öppen för dem. Vi lär oss genom varandra.

Känslor är gåvor för de kan berätta vad som är viktigt för oss. Om vi öppnar för sårbarhet öppnar vi för förändring och utveckling. Sorgen är viktig för att ge utrymme för livet.  Vi behöver sörja och mötas med empati här för att kunna ta avsked. När vi tar avsked kan vi öppna för något nytt. Tack faster M för allt! Jag tänder ett ljus för dig och alla nära och kära som finns i mitt hjärta

Etiketter:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *